Vem ar skurken?

Sowabona allihopa hemma i trakiga gamla verkligheten!

Vilket amne ska jag krysta fram nagot om idag?
Elin foreslog att jag skulle skriva nagot om brottsligheten, men det kanns faktsikt inte sa kul. Jag menar, det finns ju tillrackligt mycket i det har landet som faktiskt ar bra, sa jag gor hellre som Savannens strutsar sa ofta gor: stirrar otackt pa folk och sparkar pa dem om de kommer for nara!

Elin skrev om taggtraden, och det ar nagot som jag ocksa tankt mycket pa! Den ar overallt! Jag undrar ibland vad det ar de forsoker skydda. Nar jag gar forbi de katolska flickskolorna forstar jag att taggtrad ar ett maste, men de har praktiskt taget taggtrad runt sina utedass. Det som kanns lite markligt med allt detta tal om brottslighet ar att vi inte har sett nagra brottslingar. Var ar de nagonstans? Alla talar om dem, men hur vet man? De kan ju vara vem som helst! Det fick mig att tanka pa hur jobbigt Batman maste ha det. Om man inte ser ett brott begas live, hur vet man vem som ar brottsling? Hur gor man for att vara pa ratt plats vid ratt tidpunkt? Jag har kommit fram till att Batman ar mycket orealistisk. Jag undrar hur medborgargardena gor har? Det enklaste ar val att bygga en gated community och hyra en valbevapnad vaktfirma, vilket ocksa verkar vara ett populart alternativ.

Ja, jag vet vad jag kan skriva om! Varan larare!
Jo vi har namligen en larare i grafik... var enda larare kan man val saga, eftersom printmaking ar den enda kursen vi tar vid universitetet. Resten av tiden har vi till att gora var egen grej. Denna larare... vad kan jag saga... han trycker pa mina knappar. Lat mig beskriva honom!
Kort, ar ordet som forst dyker upp. Kanske ar det ordet som definierar denna hobliknande person. Homosexuell kommer val i tur. Valtalig. Kaxig. Dryg.
Det ar egentligen inget fel pa lille Buli, som jag tanker kalla honom har. Det ar bara det att han ar sa forbannat kort. Som sa manga korta man lider han av ett aggressivt havdelsebehov (forlat min korta vanner, jag pratar inte om er utan om alla andra korta!). Han forsoker standigt fa en att kanna sig som ett litet barn. Han manipulerar for att skapa osakerhet. Lagg dartill en slapig brittisk privatskoledialekt sa forstar ni nog varfor denna lilla slyna vacker djavulen i mig!

Som sagt ar det egentligen inget fel pa honom. Han vill val och framfor allt ar han ar en kompetent larare, vilket faktiskt kom lite som en chock. Jag ar val inte direkt bortskamd.
Jag tror nog att han och jag ska kunna komma till en punkt dar vi har ett harmoniskt forhallande. Just nu kanner jag dock att lille Buli maste sattas pa plats ett par ganger innan han forstar att jag inte ar en av hans sma osakra poppies direkt fran high school. Jag ska dock inte klaga alltfor mycket. Buli satter faktiskt krydda pa tillvaron har, och det ar alltid kul att mota ett superego som man kan fa brottas lite med. Jag tycker, trots klagovisan ovan, bra om honom. Det ska bli intressant att se om jag kommer fortsatta reta mig, eller om frid kommer att rada i konstens salar.

Jag langtar bort fran den har staden. Pietermaritzburg kanns lite som ett fangelse ibland, da var rorelsefrihet har ar sapass begransad. Jag vill komma ut till byarna och till naturen. Vi har sagt att vi ska campa snart igen, denna gang i Drakensberg, den maktiga bergskedja som reser sig likt Olympos over Serengheti. Dar finns stora flockar av babian som man skall akta sig for att reta, eljest sliter de en i stycken! Jag foredrar denna sortens faror framfor stadens gackande raskinn. Jag skulle ocksa vilja komma till havet och dyka. Nasta vecka ska vi antagligen till Durban och dar har de ett stort akvarium som vi har sagt att vi ska ga till. Jag far val halla till godo med den lokala djuraffaren sa lange. Davids tradgard ar ocksa ett ganska intressant zoo, fast jag borjar trottna pa grodor och grashoppor. Igar sag vi jattemanga kackerlackor som kralade och kryllade, det var spannande! Jag ar lite besviken over att gatukatterna ar sapass blyga. Jag vill ju bara vara deras van och lyfta upp dem och krama dem och gosa med dem, men de springer sa fort jag forsoker fa kontakt med dem. Overhuvudtaget ar djurlivet har i staden inte riktigt samma kaliber som i det vilda, aven om jag uppskattar det.
Men framtiden vantar, och nagonstans vid horisonten hagrar det lofte jag gav for lange sedan: cagediving med vithajar!

Och om jag dor i hajens kaftar, sa ar det en bra dod!

Salakhahle
//Kalle