Sowabona!
En vecka kvar i SA! Jag ar tillbaka i Maritzburg, efter en vecka i Grahamstown dar jag besokte konstfestivalen. Jag var i Grahamstown med David, Mbo, davids syster Louise och hennes ensamble. De satte upp en pjas som Louise hade skrivit. Sa jag har sett en hel del teater och dans senaste veckan, en del mycket bra. Annat skrap, forstas. Nu har jag flyttat in hos en av skadespelarna, Kiara, som ar en fargrann hippie som gillar miljon och att be pa indiska. Vi har kul!
Men lat mig backa lite. Efter de senaste veckorna hade jag tankt skriva nagon sorts genomgang av allt jag varit med om. Men det gar inte. Det ar ju mycket roligare om jag far beratta det sjalv, sa jag kan gora skojiga roster och gestikulera! Da far jag dessutom mojligheten att beratta samma historia gang pa gang, vilket gor att jag kan forbattra dem lite under processen! Ja, jag insag att jag inte har nagon lust att gora en dag for dag beskrivning av mina resor.
Jo, for jag har varit ute och rort lite pa mig om nagon skulle undra! For tre veckor sedan kom Martina och mina foraldrar till SA, och sen dess har det varit fart och flakt. Men jag ska som sagt inte skriva en ordentlig genomgang, och jag tanker inte boka med att lagga upp bilder. Traka ut er med mina semesterbilder kan jag ocksa gora nar jag kommer hem! Do you see?
Hursomhelst.
Har foljer en lista pa saker jag har gjort de senaste veckorna, och sa far ni anvanda er fantasi och forestalla er alla omstandigheter och kameravinklar och eventuell bakgrundsmusik osv! Ok? Har ar listan:
*Vandrat i Drakensberg
*Undvikit bovar i Maritzburg
*varit pa safari flera dagar i strack
*bott pa lyxhotell med tjanare och egen kock
*Gossat med sma lejonungar som man fick ha i knat och som sog pa fingrarna
*Gossat med STORA lejonungar, storre an en stor hund, inte sakert nagonstans
*Sett massor med sota apor varav en klattrade upp pa mitt ben
*Vandrat pa strander med min Martina, ibland hand i hand
*Gjort en sandskulptur av ett ilandspolat lik, tillsammans med min Martina
*Hoppat fran varldens hogsta bungyjump, Bluekrans, 219 meter fritt fall
*Atit ostron nastan varje dag
*Sett arets forsta valar komma in i bukten vid Hermanus
*Cage diving med vithajar, bland de mest underbara upplevelserna i mitt liv
*Blev sjosjuk och kraktes fran baten vi dykte med, smafiskar blev glada men inte hajarna
*Provat viner pa vingardarna utanfor cape town
*Besokt Cape Town och akt upp pa Table mountain
*forsokt na Godahoppsudden, men vadret var for daligt. Fick se pingviner i alla fall
Sedan akte familj och Martina hem till Sverige, och jag var ensam kvar. Sa jag tog ett plan tillbaka till Port Elisabeth (dar vi gossade med lejonen), och hoppade pa en minivan till grahamstown dar jag alltsa har varit senaste veckan. Det har varit underbart, men nu ar jag trott sa trott.
Snart, och nu ar det snart pa riktigt, kommer jag hem. Jag ar inte speciellt livradd for det, aven om det kanns lite konstigt. Jag har ju inte bott i stockholm pa tva ar heller, sa det blir ju ocksa nagot nytt (eller i varsta fall gammalt), att flytta hem till stockholm. Jag ser fram emot att komma hem. Men en sak kan jag saga och det ar att nagot har hant i mitt satt att se det har landet. Jag alskar det. Det kanns bra att lamna sydafrika pa den noten. Sorgligt, forstas, men jag har saker att gora som jag inte kan gora har, och jag kan inte vanta langre, jag vill gora dem nu.
Ha det bra allihopa, och tack till alla som har mailat da och da, det har varit kul att fa!
Vi ses snart!
//Kalle
Monday, July 9, 2007
Tuesday, June 12, 2007
Lesotho mm
Hej vanner!
Skolan ar slut om ett par dagar. Allt arbete ar fardigt. Det kanns bra, men nu ar det andra saker som skall goras. Ska packa ihop min lagenhet, se till att inga rakningar ar glomda, inga tradar losa, innan jag flyger bort fran den har halan och antligen far se landet tillsammans med mina gamla foraldrar och min vackra Martina.
Vi ska till Drakensberg och slass med vilda babianer. Sedan ska vi resa langs kusten ner till Cape Town. Pa vagen ska jag dyka med vithajar, dricka vin och leka med lejonungar. Sedan aker de mina hem och jag ar ensam i vilt land. Elin drar redan om en och en halv vecka, sa min sista tid i Sydafrika kommer att vara solo, liksom min forsta var.
For en vecka sedan var jag i bergsriket Lesotho. Det ligger i hoglandet, omfamnat av drakensberg. Folket som bor uppe i dessa odsliga bergtrakter blev fordrivna fran Kwa Zulu Natal av den maktiga krigsherren Shaka Zulu for over hundra ar sedan, tror jag sakert. Landet blev invaderat av Sydafrika -98, vilket slog sonder all infrastruktur och den magra ekonomiska utveckling som fanns. Nelson Mandela var pa semester, och det drojde inte lange innan hans foretraderare lyckades anordna ett litet enveckas krig med Lesotho. Landet saknar nu en valutabaserad ekonomi, och folk overlever genom att odla den magra jorden och byteshandla. Landet ar mycket fattigt, men jag upplevde aldrig det standiga hot som finns har i SA. Som vita var vi nagot av ett spektakel. Jag sag inga andra av var ras i riket, forutom i granstaden Ficksburg.
Killen jag akte med heter Daniel och vi bodde hos hans farbror som bor uppe i en av bergsbyarna. Uncle Billy var en rynkig gammal hippie med langt vagigt skagg. Ingen el finns att tillga i Lesotho, sa Billy hade solceller pa taket. Han hade en adopterad son pa femton ar, som nog sallan har sett insidan av en skola. Uncle Billy delade faderligt sina jointar med sonen Mahau, som var en charmig ung man med stora ambitioner.
Det var tyst uppe i bergen, forutom vinden. Herdar vallade sina kor och asnor over sluttningarna. Det popularaste kladesplagget var en stor filt svept runt kroppen, och trekantiga halmhattar pa skallen. Jag sag manga gamla bilar madosamt klattra upp for vagarna, och hastar med vagn och valdigt manga sma utspridda byar. Husen liknade de i sydafrikanska byar. Runda hyddor med halmtak och sma kantiga betonghus med korrugerade plattak.
Uppe i Drakensburg finns de fasansfulla herdepojkarna, som folk garna berattar ruskiga historier om. De ar man som ar uppe i bergen, ensamna med sin boskap, hela aret om. De har tydligen stora hariga hundar som ar nastan lika vilda som herdarna sjalva. Ve den stackars campare som korsar vag med Lesothos vilda herdepojkar, ty om de atervander kommer de ha fasansfulla historier att beratta! Om de overhuvudtaget kan prata!
Jag blev kar i Lesotho, och jag tror jag ska atervanda dit i slutet av min resa, istallet for Namibia. Uncle Billy sa att jag garna fick bo hos honom och Mahau lovade att lara mig kora motorcykel och ta med mig uppe i de hogsta bergen och visa mig hemliga grottor. Sa jag tar nog en vecka i Lesotho innan jag kommer hem den 16:e juli.
Nu vantar jag pa min Martina, som kommer pa Lordag. Vinden vander nu, och livet kommer vara annorlunda igen. Nagonstans efter allt ska jag hem och gora nagot nytt an en gang.
Livet ar kul nu, och intressant och konstigt. Sydafrika har varit bra. Det ar ett ovanligt privilegium jag har haft.
Jag ser fram emot att traffa alla igen, det ska bli mycket roligt! Jag tror jag kommer att le brett nar vi ses!
Ha det bra kara vanner!
//Kalle
Skolan ar slut om ett par dagar. Allt arbete ar fardigt. Det kanns bra, men nu ar det andra saker som skall goras. Ska packa ihop min lagenhet, se till att inga rakningar ar glomda, inga tradar losa, innan jag flyger bort fran den har halan och antligen far se landet tillsammans med mina gamla foraldrar och min vackra Martina.
Vi ska till Drakensberg och slass med vilda babianer. Sedan ska vi resa langs kusten ner till Cape Town. Pa vagen ska jag dyka med vithajar, dricka vin och leka med lejonungar. Sedan aker de mina hem och jag ar ensam i vilt land. Elin drar redan om en och en halv vecka, sa min sista tid i Sydafrika kommer att vara solo, liksom min forsta var.
For en vecka sedan var jag i bergsriket Lesotho. Det ligger i hoglandet, omfamnat av drakensberg. Folket som bor uppe i dessa odsliga bergtrakter blev fordrivna fran Kwa Zulu Natal av den maktiga krigsherren Shaka Zulu for over hundra ar sedan, tror jag sakert. Landet blev invaderat av Sydafrika -98, vilket slog sonder all infrastruktur och den magra ekonomiska utveckling som fanns. Nelson Mandela var pa semester, och det drojde inte lange innan hans foretraderare lyckades anordna ett litet enveckas krig med Lesotho. Landet saknar nu en valutabaserad ekonomi, och folk overlever genom att odla den magra jorden och byteshandla. Landet ar mycket fattigt, men jag upplevde aldrig det standiga hot som finns har i SA. Som vita var vi nagot av ett spektakel. Jag sag inga andra av var ras i riket, forutom i granstaden Ficksburg.
Killen jag akte med heter Daniel och vi bodde hos hans farbror som bor uppe i en av bergsbyarna. Uncle Billy var en rynkig gammal hippie med langt vagigt skagg. Ingen el finns att tillga i Lesotho, sa Billy hade solceller pa taket. Han hade en adopterad son pa femton ar, som nog sallan har sett insidan av en skola. Uncle Billy delade faderligt sina jointar med sonen Mahau, som var en charmig ung man med stora ambitioner.
Det var tyst uppe i bergen, forutom vinden. Herdar vallade sina kor och asnor over sluttningarna. Det popularaste kladesplagget var en stor filt svept runt kroppen, och trekantiga halmhattar pa skallen. Jag sag manga gamla bilar madosamt klattra upp for vagarna, och hastar med vagn och valdigt manga sma utspridda byar. Husen liknade de i sydafrikanska byar. Runda hyddor med halmtak och sma kantiga betonghus med korrugerade plattak.
Uppe i Drakensburg finns de fasansfulla herdepojkarna, som folk garna berattar ruskiga historier om. De ar man som ar uppe i bergen, ensamna med sin boskap, hela aret om. De har tydligen stora hariga hundar som ar nastan lika vilda som herdarna sjalva. Ve den stackars campare som korsar vag med Lesothos vilda herdepojkar, ty om de atervander kommer de ha fasansfulla historier att beratta! Om de overhuvudtaget kan prata!
Jag blev kar i Lesotho, och jag tror jag ska atervanda dit i slutet av min resa, istallet for Namibia. Uncle Billy sa att jag garna fick bo hos honom och Mahau lovade att lara mig kora motorcykel och ta med mig uppe i de hogsta bergen och visa mig hemliga grottor. Sa jag tar nog en vecka i Lesotho innan jag kommer hem den 16:e juli.
Nu vantar jag pa min Martina, som kommer pa Lordag. Vinden vander nu, och livet kommer vara annorlunda igen. Nagonstans efter allt ska jag hem och gora nagot nytt an en gang.
Livet ar kul nu, och intressant och konstigt. Sydafrika har varit bra. Det ar ett ovanligt privilegium jag har haft.
Jag ser fram emot att traffa alla igen, det ska bli mycket roligt! Jag tror jag kommer att le brett nar vi ses!
Ha det bra kara vanner!
//Kalle
Saturday, June 2, 2007
RAWR!
Det var sondag, Kalle och jag var bakis i vanlig ordning, och hade fruktansvart trakigt. Vi hade fikat i timmar, gatt for att se vilka filmer som gick pa bio och vi missade var forsteallning med 20 minuter. Sa vi hade en och en halv timme att sla ihjal innan "The Hills Have Eyes 2" (dom inte! Utbudet har ar inte det basta...)gick igang igen. Sa vi bestallde mer kaffe och jag sa till Kalle att jag ville att han skulle rita en tatuering till mig, som jag kunde gora innan filmen borjade.Forsta utkastet var en rymdgud a la Lovecraft, men det kanns inte riktigt som ngt jag kan sta for. Till slut kom vi fram till att en dinosaurie var klockrent, en velociraptor narmare bestamt.
Och 30 minuter senare satt den dar:)
Friday, May 25, 2007
En dag i Durban
Durban by night
Mbo satter pa sitt basta foto/ fabulous dancer-face.
Mbo ar en av vara svarta ( for vi har sana, faktiskt!) vanner, han ar dessutom jattecamp och en av Maritzburgs mest valkladda.
Kalle in front, indiska oceanen i bakgrunden.
Har blev jag helt till mig av havslukten och ville ta kort pa havet som nastan nuddade mina fotter.
Lagom artsy fartsy. Det gick fel och mina Converse fick sig ett bad.
Vi hade supit till rejalt dagen innan, men drar man till stranden ska man fan ha en drink i handen!
Hannah bestallde en jordgubbsdaquiri
Kalles drar en "jag ar en strandraggare och sa javla haftig" -fulpose
Vi ska alla en gang do. Men innan dess sa ska det fan festas:)
Jo, sahar ar det. Jag, Elin Jonsson, ar inte ododlig utan fyller ar en gang om aret.
Och det har aret blev jag 23 jordsnurr i Sydafrika. YEY!
Sa jag kopte tarta. Och chips. Osten kom Matthew med.
Och det har aret blev jag 23 jordsnurr i Sydafrika. YEY!
Sa jag kopte tarta. Och chips. Osten kom Matthew med.
Matthew, Sita och Ari.
Ross och Kalle
Kalles arm, Matt och Sita
Mina nya, fina "fuck me"-boots!
Ross och jag leker Top Model:) Snygga som fan.
Visst ser jag ut som nagon? Kan inte satta fingret pa't men
inte fan ar det Magica De Hex (som var Kalles forslag)
Kvallen fortsatte med enorma mangder whiskey for min och Kalles del, vi blev pa gransen till sverigepackade, sa packade in fact,
att Kalle vande i den Roda Dorren och drog hem nar festen skulle fortsatta.
Men jag fortsatte dricka for fulla muggar nar vi kommit ut (och behovde naturligtvis inte betala for en enda drink...dumt. Man dricker sa mycket da.) DJen spelade tva latar for Red Doors snyggaste svenska men spritmangden visade sig vara for mycket sa efter en timme drog jag hem, fyllekopte Pringles (som jag inte at upp nar jag kom hem) och vaknade dagen efter och var valdigt radd for varlden.
Visst ser jag ut som nagon? Kan inte satta fingret pa't men
inte fan ar det Magica De Hex (som var Kalles forslag)
Kvallen fortsatte med enorma mangder whiskey for min och Kalles del, vi blev pa gransen till sverigepackade, sa packade in fact,
att Kalle vande i den Roda Dorren och drog hem nar festen skulle fortsatta.
Men jag fortsatte dricka for fulla muggar nar vi kommit ut (och behovde naturligtvis inte betala for en enda drink...dumt. Man dricker sa mycket da.) DJen spelade tva latar for Red Doors snyggaste svenska men spritmangden visade sig vara for mycket sa efter en timme drog jag hem, fyllekopte Pringles (som jag inte at upp nar jag kom hem) och vaknade dagen efter och var valdigt radd for varlden.
Tuesday, May 8, 2007
Heaven's gate, hell's flames
Igar var vi pa spektaklet "heavens gate, hells flames", en forestallning som anordnas av Lees fullstandigt vanvettiga kyrka NCF. Ja, de ma komma till himmelen nar de dor, men gora teater det kunde de inte! Det var uselt, men milt underhallande. Det var tvatusen manniskor i publiken, varav valdigt manga hade ganska uppsparrade ogon. Ja, vad ska man saga? Vad jag inte forstar ar varfor dessa fundementalister maste fokusera sa mycket pa vad som hander med alla dem som INTE ar en del av deras kyrka. De verkar inte bry sig sa mycket om hur det ar i himmelen, eller hur trevligt det ar att leva som kristen, utan mer pa hur tossiga alla syndare ar som kommer att brinna for evigt. De ar forstas latta att reta sig pa dessa sjalvrattfardiga, domande och hopplost praktiga manniskor, vars tro gransar till sinnessjukdom, men samtidigt ar de ganska lustiga.
Den inledande scenen var helt hysterisk, och jag har nog aldrig sett ett kollektivt prov pa en sadan fullstandig brist pa sjalvdistans. Det kandes lite som om pjasen var skriven och regisserad av en mentalt stord elvaaring, som med bultande hjarta och brinnande ogon forsoker forklara for mamma och pappa att hans latsaskompis Peppe Pelefant verkligen existerar. Denna pjas ar valdigt hypad i Maritzburg, och affisher sitter uppe overallt. Den brukar ga for fulla hus under hela tiden den spelas, och de turnerar dessutom med den runt hela Sydafrikat.
Jag har nastan lust att rescensera pjasen som om det hade varit en teaterpjas vilken som helst. Ta scenografin till exempel, ett monument till smaklosheten, med stora silverglittrande skynken och finaste guld! Eller varfor inte regi? Jag hade tyckt att det var bra om regissoren (om det fanns en sadan) hade sagt at skadespelarna att man inte behover skrika nar man haller i en stor gul mikrofon, en mikrofon som alla deltagarna delade kristligt. Eller varfor inte sjalva manuset? Jag hade nog fatt ut mer av upplevelsen om pjasen hade haft en historia och inte bara hade varit en lang rad upprepningar, utan uppbyggnad eller ett ordentligt slut. Man tycker ju att i en forsamling vars antal ar legio sa borde det finnas kanske en begavad berattare? Nej. Begavade skadespelare? Nej. En endaste jakla ljudtekniker? Kom igen, ni drar en publik pa flera tusen, en ljudtekniker tack? NEJ nej och trippelnej!
Ar all denna brist pa kompetens manne ett tecken pa dessa manniskors allmant valhanta satt att handskas med verkligheten, eller ar det Gud Fader sjalv som forsoker beratta for oss alla att vad ni an gor sa lyssna inte till dessa hopplosa clowner!
Och en sista sak som retade mig var att skadespelarna inte kom upp pa scenen och fick applader for sina (visserligen bristfalliga, men ack sa ambitiosa) insatser. Na, nar pjasen var slut sa var den slut och folk appladerade inte at ensambelns insatser utan at att de just fatt se ett stycke mammaknullande SANNING! "Horde ni Guds rost?" utropade utroparen! "Raise your hand if you heard the voice of God!". Nja, det gjorde jag val inte direkt... Snacka om konstnarlig hybris! Jag kanske borde ha det pa sista sidan i Mara, "horde ni Guds rost, kara publik?"... och avsluta med samma slutsats som NCF, "om inte, sa kan ni brinna i helvetet... for evigt!"
Forresten fick vi en glimt av ledaren for kyrkan vars namn ar Grant. Han var mycket karismatisk, som sig bor, och valdigt stilig! Han sag precis ut som Teri Hatchetts ex i desperate housewives, han som hade huvudrollen i serien "the sentinel" och var med i Seinfeld ett tag. Manlig, medelalders och snygg som fan! Sa sag han ut!
Och om ni traffar Lee sa kan ni val halsa honom att vi sag deras pjas, och att detta ar mitt omdome: "The beginning was excellent, it dragged in the middle, it lacked build-up and had no ending... and frankly, it was a bit too preachy!"
//Kalle
Den inledande scenen var helt hysterisk, och jag har nog aldrig sett ett kollektivt prov pa en sadan fullstandig brist pa sjalvdistans. Det kandes lite som om pjasen var skriven och regisserad av en mentalt stord elvaaring, som med bultande hjarta och brinnande ogon forsoker forklara for mamma och pappa att hans latsaskompis Peppe Pelefant verkligen existerar. Denna pjas ar valdigt hypad i Maritzburg, och affisher sitter uppe overallt. Den brukar ga for fulla hus under hela tiden den spelas, och de turnerar dessutom med den runt hela Sydafrikat.
Jag har nastan lust att rescensera pjasen som om det hade varit en teaterpjas vilken som helst. Ta scenografin till exempel, ett monument till smaklosheten, med stora silverglittrande skynken och finaste guld! Eller varfor inte regi? Jag hade tyckt att det var bra om regissoren (om det fanns en sadan) hade sagt at skadespelarna att man inte behover skrika nar man haller i en stor gul mikrofon, en mikrofon som alla deltagarna delade kristligt. Eller varfor inte sjalva manuset? Jag hade nog fatt ut mer av upplevelsen om pjasen hade haft en historia och inte bara hade varit en lang rad upprepningar, utan uppbyggnad eller ett ordentligt slut. Man tycker ju att i en forsamling vars antal ar legio sa borde det finnas kanske en begavad berattare? Nej. Begavade skadespelare? Nej. En endaste jakla ljudtekniker? Kom igen, ni drar en publik pa flera tusen, en ljudtekniker tack? NEJ nej och trippelnej!
Ar all denna brist pa kompetens manne ett tecken pa dessa manniskors allmant valhanta satt att handskas med verkligheten, eller ar det Gud Fader sjalv som forsoker beratta for oss alla att vad ni an gor sa lyssna inte till dessa hopplosa clowner!
Och en sista sak som retade mig var att skadespelarna inte kom upp pa scenen och fick applader for sina (visserligen bristfalliga, men ack sa ambitiosa) insatser. Na, nar pjasen var slut sa var den slut och folk appladerade inte at ensambelns insatser utan at att de just fatt se ett stycke mammaknullande SANNING! "Horde ni Guds rost?" utropade utroparen! "Raise your hand if you heard the voice of God!". Nja, det gjorde jag val inte direkt... Snacka om konstnarlig hybris! Jag kanske borde ha det pa sista sidan i Mara, "horde ni Guds rost, kara publik?"... och avsluta med samma slutsats som NCF, "om inte, sa kan ni brinna i helvetet... for evigt!"
Forresten fick vi en glimt av ledaren for kyrkan vars namn ar Grant. Han var mycket karismatisk, som sig bor, och valdigt stilig! Han sag precis ut som Teri Hatchetts ex i desperate housewives, han som hade huvudrollen i serien "the sentinel" och var med i Seinfeld ett tag. Manlig, medelalders och snygg som fan! Sa sag han ut!
Och om ni traffar Lee sa kan ni val halsa honom att vi sag deras pjas, och att detta ar mitt omdome: "The beginning was excellent, it dragged in the middle, it lacked build-up and had no ending... and frankly, it was a bit too preachy!"
//Kalle
Thursday, April 26, 2007
Subscribe to:
Comments (Atom)
