Igar var vi pa spektaklet "heavens gate, hells flames", en forestallning som anordnas av Lees fullstandigt vanvettiga kyrka NCF. Ja, de ma komma till himmelen nar de dor, men gora teater det kunde de inte! Det var uselt, men milt underhallande. Det var tvatusen manniskor i publiken, varav valdigt manga hade ganska uppsparrade ogon. Ja, vad ska man saga? Vad jag inte forstar ar varfor dessa fundementalister maste fokusera sa mycket pa vad som hander med alla dem som INTE ar en del av deras kyrka. De verkar inte bry sig sa mycket om hur det ar i himmelen, eller hur trevligt det ar att leva som kristen, utan mer pa hur tossiga alla syndare ar som kommer att brinna for evigt. De ar forstas latta att reta sig pa dessa sjalvrattfardiga, domande och hopplost praktiga manniskor, vars tro gransar till sinnessjukdom, men samtidigt ar de ganska lustiga.
Den inledande scenen var helt hysterisk, och jag har nog aldrig sett ett kollektivt prov pa en sadan fullstandig brist pa sjalvdistans. Det kandes lite som om pjasen var skriven och regisserad av en mentalt stord elvaaring, som med bultande hjarta och brinnande ogon forsoker forklara for mamma och pappa att hans latsaskompis Peppe Pelefant verkligen existerar. Denna pjas ar valdigt hypad i Maritzburg, och affisher sitter uppe overallt. Den brukar ga for fulla hus under hela tiden den spelas, och de turnerar dessutom med den runt hela Sydafrikat.
Jag har nastan lust att rescensera pjasen som om det hade varit en teaterpjas vilken som helst. Ta scenografin till exempel, ett monument till smaklosheten, med stora silverglittrande skynken och finaste guld! Eller varfor inte regi? Jag hade tyckt att det var bra om regissoren (om det fanns en sadan) hade sagt at skadespelarna att man inte behover skrika nar man haller i en stor gul mikrofon, en mikrofon som alla deltagarna delade kristligt. Eller varfor inte sjalva manuset? Jag hade nog fatt ut mer av upplevelsen om pjasen hade haft en historia och inte bara hade varit en lang rad upprepningar, utan uppbyggnad eller ett ordentligt slut. Man tycker ju att i en forsamling vars antal ar legio sa borde det finnas kanske en begavad berattare? Nej. Begavade skadespelare? Nej. En endaste jakla ljudtekniker? Kom igen, ni drar en publik pa flera tusen, en ljudtekniker tack? NEJ nej och trippelnej!
Ar all denna brist pa kompetens manne ett tecken pa dessa manniskors allmant valhanta satt att handskas med verkligheten, eller ar det Gud Fader sjalv som forsoker beratta for oss alla att vad ni an gor sa lyssna inte till dessa hopplosa clowner!
Och en sista sak som retade mig var att skadespelarna inte kom upp pa scenen och fick applader for sina (visserligen bristfalliga, men ack sa ambitiosa) insatser. Na, nar pjasen var slut sa var den slut och folk appladerade inte at ensambelns insatser utan at att de just fatt se ett stycke mammaknullande SANNING! "Horde ni Guds rost?" utropade utroparen! "Raise your hand if you heard the voice of God!". Nja, det gjorde jag val inte direkt... Snacka om konstnarlig hybris! Jag kanske borde ha det pa sista sidan i Mara, "horde ni Guds rost, kara publik?"... och avsluta med samma slutsats som NCF, "om inte, sa kan ni brinna i helvetet... for evigt!"
Forresten fick vi en glimt av ledaren for kyrkan vars namn ar Grant. Han var mycket karismatisk, som sig bor, och valdigt stilig! Han sag precis ut som Teri Hatchetts ex i desperate housewives, han som hade huvudrollen i serien "the sentinel" och var med i Seinfeld ett tag. Manlig, medelalders och snygg som fan! Sa sag han ut!
Och om ni traffar Lee sa kan ni val halsa honom att vi sag deras pjas, och att detta ar mitt omdome: "The beginning was excellent, it dragged in the middle, it lacked build-up and had no ending... and frankly, it was a bit too preachy!"
//Kalle
Vi hade supit till rejalt dagen innan, 
